Frilansmåndag vecka 5 - Digital detox och Bye Bye Stockholm!
Måndag morgon och jag har knappt tittat på mobilen sedan fredag eftermiddag. Inte behövt ladda en enda gång. Går in på mailen och instagram och märker att nähä, det hade visst inte hänt så mycket. Inget viktigt en missat. Lika bra att stänga av telefonen varje helg. Jag gör det alldeles för sällan. Sträcker mig per automatik efter mobilen så fort det uppstår ett tomrum. Några minuters väntan på tunnelbanan, medan middagen tinar i micron, när det blir tråkigt på tvn. Allt för att fylla varje sekund med innehåll.
Jag tänker att det mest är en dålig vana. Men jag tänker också att det ligger något mer i det. En rädsla för att känna efter vad som känns. Hur jag mår, vad jag behöver. Kan inte du också känna igen det där nästan tvångsmässiga i att plocka upp telefonen så fort en stöter på något hinder i vardagen? Så fort skrivandet eller plugget går trögt. Så fort en konfronteras med något jobbigt beslut som en inte vill ta itu med just precis nu. Så fort en blir trött och egentligen skulle behöva vila.
Den ständiga närvaron online gör att jag aldrig riktigt kommer ner i varv. Jag får svårare att knyta an till mina känslor och behov eftersom jag inte lämnar något utrymme för eftertanke. Jag vet inte hur länge jag tänkt att jag "borde bli bättre på att lägga ifrån mig mobilen" men ändå inte gjort det. Det är sjukt svårt ju! Ett beroende.
Den här helgen testade jag därför att koppla bort från sociala medier helt. Lämna telefonen i jackfickan utan att kolla på klockan ens en gång. Inget googlande och inget bära-med-sig-telefonen-vart-jag-än-går. Det enda jag använde den till var att spela quizkampen med K.
Jag förberedde mig inte på något särskilt sätt. Skrev inget "announcement" på instagram, trots att mitt flöde ekat tomt i 5 dagar redan. Istället gled jag bara tyst ifrån allt och tänkte att det får vänta. Förra veckan var så galet stressande för mig att jag helt enkelt inte orkade logga in och göra en sista effort att uppdatera mina kanaler. Som du kanske märkte så ekade det tyst även här på bloggen. Ibland blir det så och jag tänker att det verkligen inte är något att stressa upp sig för. Jag vet att det snackas mycket om regelbundenhet i bloggandet, hur viktigt det är. Men jag tänker att det är omöjligt att upprätthålla ett perfekt regelbundet schema hela tiden och samtidigt värna om sin psykiska hälsa. Ibland kommer livet emellan och ställer till det för en. Då är det bara naturligt att ens planer påverkas.
Nåväl, åter till detoxen!
Jag tänkte att det nog skulle krävas en rätt lång startsträcka av att vara mobilfri innan det där lugnet infinner sig och jag kan få den verkliga återhämtning som jag verkligen behöver. Innan jag liksom kan landa i nuet. Och mycket riktigt så var det inte förrän framåt lördag kväll som jag släppt tankarna på mobilens tillhåll och på riktigt kunde glömma att den fanns. På söndagen satt jag vid ett tillfälle i bilen utanför bensinmacken och väntade i säkert 15 min utan att ens komma på tanken att jag kunde underhålla mig med telefonen. Satt istället och stirrade blint framför mig och tänkte. Observerade folk som gick in och ut från butiken. Fick tillfälle att landa lite. Och det känns som att tiden saktat in något. Som att allt rör sig trögare och det finns utrymme för att känna och tänka efter. Jag har kunnat uppmärksamma små detaljer runt omkring mig och känna mig trygg i det som är nu. Inte stressa upp mig trots att jag har en busy vecka framför mig. Liksom låta vissa saker vara. Man behöver inte vara så satans effektiv (vi får skitliv), som Annika Norlin sjunger. Allt behöver inte ständigt hanteras genom att ältas. Det är en väldigt bra övning för mig att vara i det som skaver, eftersom jag annars ältar skiten ur vartenda dilemma och tänker att jag måste lösa det omedelbart. Slutsats blir fler längre digitala pauser!
Har du testat att göra en digital detox nån gång? Hur gick det?
Jag har då varit i Piteå i helgen. På nåt sätt faller det sig liksom mer naturligt att koppla bort från sociala medier när jag är här. Dels för att jag inte är ensam utan har en annan människa som jag inte träffar så ofta att spendera helgen med. Och dels för att tempot generellt är mycket lugnare här uppe. Det påverkar en. Får en att sänka axlarna lite, ligga en extra stund på soffan och låta samtalen få ta mer plats och tid. I ärlighetens namn finns det inte så hemskt mycket att göra ändå.
Det känns både fint och lite märkligt att tänka att det här kommer vara mitt hem snart. Jag har ju hintat lite om flytten, men nu tror jag äntligen att jag vågar skriva om det rätt ut. Om ca två månader lämnar jag Stockholm för Norrbotten! Från ensam i pytteliten etta på söder till liten familj i stort hus i Pite. Då får jag äntligen vara nära min finaste person och finaste hund varje dag <3
Fatta vilken omställning. Jag som levt i storstäder i hela mitt liv och har bott i min lägga på söder i snart 8 år. Nog för att jag varit redo att flytta länge, men jag trodde kanske att jag skulle mellanlanda i en större lägenhet i nån förort först. Inte segla vidare rakt mot mina hus- och Norrlandsdrömmar med en gång! När jag var singel förra våren så drömde jag i hemlighet om att träffa en känslig man som pratar norrländska, hade hund, tatueringar och starka armar. Det var (är) det finaste och mest attraktiva jag visste. Jag vet inte riktigt var den där bilden kom från? Kanske var det en föraning, för just precis så blev det ju, på nåt konstigt vänster <3 Tänk om han inte hade passerat genom Stockholm just precis då. Tänk om jag inte varit uppmärksam och fångat upp honom. Så märkligt det där. De små avgörande ögonblicken.
Den här flytten har som varit något outtalat men underförstått ända sedan slutet på sommaren, då jag och K bara hade gått på några få dejter. Jag minns att han alldeles i början pratade om hur less han kände sig på Pite just då, hur redo han var att kanske flytta nån annanstans. Men hur det där sedan ändrades till att livet häruppe nog skulle bli rätt trevligt ändå "om man hade en fin matkreatör vid sin sida". Då hade vi vandrat upp på ett berg och det var kanske andra gången jag hälsade på honom? Minns att jag just då bara "Wouw! Hold your horses!", men i hemlighet blev alldeles varm inombords. Hur tanken på att lämna stadslivet och bo här i Norrbotten tillsammans med honom tog fäste i mig.
Ni vet hur man liksom pratar försiktigt om drömmar och hur man vill bo och leva och sådär i början av en relation, utan att säga rakt ut att man vill det med varann? Men det är ändå underförstått. Man liksom enas i tysthet om en gemensam vision som får ligga där och vila tills man vågar säga rakt ut att man vill va med varann.
Sen kom hösten och vintern och jag började tänka för mig själv att "i vår nån gång, då vore det lagom att flytta". Jag hade bestämt att så skulle det bli, utan att vi riktigt pratat om det. Men så i November så tog jag mod till mig och sa precis vad jag kände. Att jag var beredd att säga Bye Bye till Stockholm, lämna allt för att flytta upp hit. Sälja lägenheten, omorganisera mitt jobb så att det kan skötas till 100% på distans, lämna vänner och familj för att flytta 90 mil norrut till en liten stad jag inte har någon som helst relation till sedan tidigare och inte känner en själ förutom K. No pressure.
Sen dess har vi bearbetat den tanken och försökt att inte freaka. Längtat, planerat och förberett. Jag har börjat lära känna lite folk här uppe. Några av K:s vänner men också några kreatörer som håller på med liknande saker som jag. Det är helt fantastiskt vad mycket kreativa krafter det finns här uppe förresten! Jag får en känsla av att de som valt att stanna/flyttat tillbaka är väldigt driftiga och ser till att saker händer själva (eftersom de är tvungna).
I fredags blev det klart att jag ska joina en slags entreprenörsplattform som heter Go Business och som erbjuder gratis kontorsplatser, föreläsningar, handledning och ett socialt nätverk av kreatörer att ingå i. Känns SÅ himla bra att ha ett sammanhang att ingå i. Något som välkomnar en när jag flyttar. Annars är det nog lätt hänt att känna sig ensam när en bara sitter ensam hemma på dagarna och inte träffar någon annan förutom ens partner. Dessutom känns det som lite för mycket ansvar att lägga på K. Att vara den enda som tar hand om och underhåller mig.
Det kommer bli ett helt annat slags liv för mig. Att ta hand om ett hus och en hund. Jobba från ett stort kök istället för en kokvrå. Ta körkort, odla i trädgården, lära känna nya vänner. Vara sambo. Det ska bli spännande och se vad det gör med mitt välmående att bo såhär i en miljö där stressfaktorerna är färre och tempot långsammare. Se vilka nya vänskaper och naturliga samarbeten som uppstår på den här platsen.
Samtidigt är det en utmaning för den flexibilitet och frihet som jag är van vid. Att kunna resa som jag vill och ha tillgång till ett enormt utbud av caféer, underhållning och butiker. Bo kompakt i ett hem som kräver minimalt med underhåll. Det här är helt klart något annorlunda och det kommer säkert ta lite tid innan jag blir bekväm i det. Kanske kännas lite ensamt till en början. Men Stockholm finns ju och jag har bestämt att jag ska försöka åka ner en gång i månaden till en början, för att träffa familj, vänner och ta de jobbmöten som behöver ske på plats.Men framförallt ser jag fram emot att inte behöva längta så fruktansvärt efter honom hela tiden. Inte behöva åka mot flygplatsen på måndag kväll med en klump i bröstet av vetskapen om att det kommer dröja minst två, ibland tre veckor innan vi får vara nära igen. Utan istället få komma hem hit till lugnet efter en intensiv helg i Stockholm. Att få ha min tryggaste person nära i vardagslivet. Vakna bredvid varann en helt vanlig onsdag och göra såna där vanliga saker som många kanske tar för givet men som är väldigt värdefullt för oss, som bara spenderar vissa helger tillsammans.
Märker att jag har tusen tankar om det här som jag har längtat efter att få dela med mig av till er! Det är så otroligt viktigt för mig att få skriva av mig här. Vet att ni alltid stöttar och kommer med kloka svar <3 Men en är ju samtidigt så rädd för att jinxa en sån här grej, så jag har inte vågat skriva om det förrän nu. Även nu när jag skriver om det så kan jag få såna där knäppa tvångstankar om att jag ska ha sabbat det bara för att jag var dum nog att lita på det. Som nåt slags straff för att man vågar vara sårbar. Men tänker att alla nog känner den rädslan.
Phew, långt inlägg! Vi ska ju gå igenom veckans planering också...
Fast först vill jag bara tipsa om en podcast som jag blivit intervjuad i! Nämligen HSP-podden med Leveby & Klar. För någon vecka sen var Ida & Matilda hemma hos mig för att snacka högkänslighet, att vara introvert och egenföretagare. Det var en lite annorlunda intervju som inte handlade så mycket om Cashew Kitchen i sig, utan mer om hur jag ordnat mitt arbetsliv för att det ska kännas bra för mig som högkänslig och introvert. Vilka strategier jag haft från start och vilka föreställningar om entreprenörslivet som jag varit tvungen att skrota för min egen mentala hälsas skull. Vore superkul om du ville lyssna! Kan verkligen tipsa om de andra avsnitten också! Sjukt intressant att få inblick i olika högkänsliga människors liv och tankebanor.
Planering vecka 5
Måndag: Idag har jag skrivit på detta inlägg större delen av dagen. Även varit ute på långpromenad med Alice, och alldeles strax ska jag sätta igång att testa ett gäng recept för en kund. Ikväll åker jag hem till Sthlm igen 💔
Tisdag: Börjar dagen med en timmes medicinsk yoga. Sen blir det recepttestande hela dagen! Har två större receptjobb på gång för en kund, med deadline i början på nästa vecka. Är även i startgroparna med flera andra projekt, så just nu blir det mycket mailande, telefonsamtal och allmänt planerande. Passar mig perfekt denna vecka eftersom jag är i början av min menscykel (follicular phase) och är sugen på att kicka igång nya projekt!
Onsdag: Först har jag ett morgonmöte med en redovisningsbyrå som förhoppningsvis ska sköta min bokföring framöver. Resten av dagen har jag inte planerat något särskilt, men tänker att jag kanske skriver blogginlägg och jobbar med det som känns mest akut. Försöker att inte stressa upp mig veckor som denna då jag har tajta deadlines framför mig. Det är frestande att planera upp hela veckan i detalj för att inge nån slags känsla av kontroll, men det funkar sällan för mig. Istället behöver jag flexibilitet så att jag känner att det finns utrymme för att bara släppa allt och gå på känsla när det behövs.
Torsdag: Den här dan har jag planerat in en fotodag för ett av receptjobben jag nämnde. Skulle även vilja gå till gymmet så kanske gör det på morgonen om orken är med mig.
Fredag: Ser supermycket fram emot denna dag eftersom jag ska åka till Mariefred och hälsa på Malin över dan! Har saknat att hänga med henne så mycket, så ser galet mycket fram emot en dag full av brainstormande. Känner verkligen att vi är ett sånt power couple när det kommer till jobb! Finns liksom ingen ände för vad vi kan skapa ihop ❤️
Helgen: På lördagen har jag en brunch inplanerad med Anton & Lotta, och i övrigt blir det nog en hel del matlagning. Ska försöka koppla bort från sociala medier så mycket det går även denna helg, och fokusera på att vara i mitt nu. Iom mina deadlines nästa vecka så kommer jag behöva testa recept, men en kan ju göra det till något trivsamt genom att slå på en podd eller en bra playlist och sen bara leka loss i köket!
Hur är känslan hos dig just nu?
Kärlek,
Agnes
Om du gillade det här inlägget får du hemskt gärna trycka på hjärtat så vet jag vilken typ av innehåll du gillar och vill se mer av.